Bevisa inarbetning

Att bevisa inarbetning

Idén med varumärken är att man ska kunna skilja ett företags varor/tjänster från andras (när vi i fortsättningen talar om varor menar vi även tjänster). Vissa ord saknar i sig den förmå­gan, t ex cykel som varumärke för cyklar. Man talar om brist på särskiljningsförmåga eller att märket ej är distinktivt. Ett varumärke kan ha större eller mindre brist på särskiljningsförmåga. Ord som saknar särskiljningsförmåga kan inte registreras som varumärken. Märken, som uteslutande eller med endast smärre ändringar och/eller tillägg anger varans art, karaktär, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, mängd, använd­ning, värde eller geografiska ursprung eller tiden för dess framställ­ning anses i och för sig sakna särskiljningsförmåga.

När ett företag använder ett märke på varor och i sin marknadsföring, ökar märkets förmåga att skilja dessa varor från andra. Ett varumärke, som i sig själv ursprungligen ej har tillräcklig särskiljningsförmåga för att kunna registreras, kan således genom användning uppnå sådan särskiljning, att registrering möjliggörs. Man säger att märket blivit inarbetat. Beroende på omfattningen av den ursprungliga särskiljningsförmågan, be­hövs mer eller mindre marknadsbearbetning för att märket skall anses registrerbart.

I varumärkeslagen anges att ett kännetecken anses inarbetat, om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet.

Här är det tre saker som är väsentliga, nämligen “här i landet“, ”den krets till vilken det riktar sig“, vanligen benämnt omsättningskret­sen, och slutligen “är känt inom en betydande del av Omsättningskretsen”.

Här i landet

Varumärkeslagstiftningen är nationell, vilket bl a betyder att det bara är märkets särskilj­ningsförmåga i Sverige som är av­görande. Att märket är välkänt t ex i Spanien är så­le­des helt irrelevant. Detsamma gäller marknadsföring utom­lands, så länge den inte når den svenska mark­naden. Att kän­netecknet skall vara känt här i landet in­nebär inte, att inarbetningen måste omfatta hela landet. Även mark­nads­föring i en del av Sverige kan utgöra inar­betning för att uppnå särskiljnings­förmåga.
Alltså: Bara aktiviteter i Sverige är av intresse

Omsättningskretsen

Det är inom omsättningskretsen man skall påvisa att mär­ket genom inarbetning erhållit sådan särskiljnings­för­måga, att det kan registreras. Det första man måste göra när man skall ta fram bevis för att ett varumärke är så inarbetat att det kan registreras, är en definition av om­sättningskretsen för de varor, där märket använ­ds. Om­sättningskretsen kan oftast delas upp i slutliga för­­­brukare (= konsumenter) och de som del­tar i något skede av distributi­onen, t ex general­agen­ter, importörer, grossister, detalj­handlare, ex­pediter, lä­ka­re. Med kon­sumenter avses här de som köper och konsumerar varan, privatpersoner såväl som företag. Vänder sig varan inte till alla personer och fö­retag, be­grän­sar man sig till de som nor­malt kan tänkas köpa den ak­tuella typen av pro­dukter. Vän­der man sig bara till en del av Sverige kan omsättningskret­sen begränsas till denna del.
Alltså: Definiera omsättningskretsen

Känt inom en betydande del av omsättningskretsen

Hur stor är då en betydande del av omsättningskretsen? Enligt lagen och dess förarbeten kan det inte heller ställas upp en viss procentsats som skall ha dylik kännedom, men i praktiken brukar man tala om att c:a 30-35% är tillfyllest för att tillräcklig inarbetning skall ha uppnåtts. Vid bedömning av om ett märke skall anses in­arbe­tat eller ej tar man hänsyn till den tid och i vilken om­fattning märket varit i bruk. Det är naturligtvis själva omfattningen som är av avgörande betydelse. Det finns ex­empel på att man på så kort tid som ett halvår lyckats inar­beta ett varumärke, men då förekom bl a en om­fattande helsidesannonsering i dagspressen. Som tum­regel kan man utgå från 5 års använd­ning av märket, för att inarbet­ning skall kunna åberopas.

Direkt bevisning för att ett varumärke är allmänt känt är ofta svår att ta fram. Man får i stället nöja sig med in­direkt be­vis­ning genom uppgifter om försäljningen och rek­la­mens om­fattning, uttalande av handelskammare, branschorganisa­ti­oner, grossister, detaljister och andra som befattar sig med varans distribution. Intyg från olika konsumentgrupper är också till stort stöd för bevisning om inarbetning. Handels­kammaren gör inga uttalanden avseende ett varumärkes eventuella inarbetning utan att först ha gjort en omfattande och dyr marknadsunder­sökning. Visar en sådan undersök­ning på en tillräckligt hög grad av inarbetning, räcker det med ett intyg från Handelskam­maren för att få märket registrerat. Det finns även företag som sysslar med mark­nads­undersök­ningar och som specialiserat sig på att undersöka, ifall ett va­ru­märke är inarbetat eller inte.

Börja med att göra en årsvis uppställning över för­säljningen och marknadsföringen. Tabellen bör ha fyra kolumner; 1) år, 2) sålt antal enheter, 3) omsättning i kon­sumentledet inkl moms, 4) marknadsförings­kost­na­der. Ta även fram kopior av an­nonser, tidningsartiklar, reklam­trycksaker etc, där märket fö­rekommer. Ange om möjligt tid för aktiviteten samt hur många personer som nåtts. Även bevis om verbal användning av märket är av intresse, t ex omnämnande i radio och tele­marketing. Egentli­gen ger alla typer av mär­kets användning som kännetecken för de aktuella varorna stöd för inarbetning, t ex handelsresandes besök hos återför­säljare, produkt­de­monstration på varuhus m m. Innan ni begär intyg från branschorganisa­tioner eller åter­försäljare, kontakta oss, eftersom intygen kräver viss utformning.

Alltså: Gör en uppställning över försäljning och marknadsföring.